Dagens Nyheter – 11 april 1865, sida 3

Denne började just råka under intlytande af en tung sömn, då han hörde sakta knackas på dörren. Blodet stelnade i hans ådror. — Hvem är der? frågade han med darrande stämma. — Det är jag, svarade Rodille, jag, Comtois, herr vicomtens kammartjenare. — Är pi ensam? — Ja, herr vicomte, jag är alldeles ensam. Vol-au-Vent kände sig genast lugnare till mods. Hans fruktan var utan tvifyel grundlös. Sannolikt var det ingenting annat än något högst hvardagligt för handen. — Jag öppnar, sade han med stadig röst, och man hörde honom derunder draga undan riglarne och läsa upp låset. Rodille stannade på tröskeln med silfverbrickan 1 hand. — Jag ber herr vicomten ursäkta att jag vågat störa och afbryta herr vicomtens hvila, hviskade han ödmjukt, men då det tycktes att det här brefvet är högst vigtigt och synnverligen angeläget, tog jag mod till mig. Jag ber herr vicomten godhetsfullt ursäkta mitt nit. — Från hvem är brefvet? — Det vet jag icke. — Hvem har lemnat det? — En karl, hvilken vid hastigtrpåseende såg ut som en vanlig kommissionär, men som det är mycket mörkt, är det väl möjligt att jag sett vilse. i .Vol-au-Vent tog emot brefvet och Rodille drog sig med vederbörlig respekt tillbaka i angränsande rum. oF. d. tjufven betraktade