Dagens Nyheter – 11 april 1865, sida 2

hörde Vol-au-vent stiga upp ur sängen, skjuta för riglarna och stänga låset med dubbla slag. Han höjde på axlarna och smålog. Klockan nio morgonen derefter hördes vikomten ringa. Rodille skyndade sig att uppfylla sina sjelfåtagna kammartjenarpligter. Under det han serverade frukosten, begärde Laridons kompanjon sina förhållningsorder. — Jag far ut klockan två, svarade Volau-vent. — Spisar hr vikomten hemma? Vol-an-vent syntes ett ögonblick öfveräga, men svarade slutligen: — Nej. — Så mycket bättre, tänkte Rodille, inom sig förtjust att allt gick efter önskan. Om jag sjelt finge befalla, skulle det icke kunna bli bättre, än som det nu sjelfmant fogar sig. Klockan 7 på aftonen steg Rodille upp i en hyrvagn och lit köra sig till Muscåe-gatan. Laridon väntade honom, der. Rodille tog honom med sig och ledsagade honom till det ställe, der han hyrt stall och vagnshus. Den uttjenade hiästkraken spändes för den gamla citadinen; vagnslyktorna tändes och Laridon, kostymerad i blus och mössa praktiserade sig, icke utan austrängning, upp på den höga kuskbocken. — Det här kommer jag aldrig i land med, jemrade sig f. d. stadstjenaren, det blir inte jag som kommer att styra hästen, utan hästen, som kommer att styra mig. Rodille hade medlidande med sin medbrottsling. Han tog derföre plats vid dennes sida, fattade tömmarna och klatsehade på sin magra häst. Efter en half timmas färd, an