Dagens Nyheter – 11 april 1865, sida 1

dumt försök att våldföra mig på densamma. Det är således icke värdt att våga försöket . . . kommer tid, kommer nog råd. Banditens skurkinstinkt riddade honom denna gång från en öfvethängande fara. Hvem helst, som rörde vid kassakistans lås, utan att känna dess hemlighet, och vidtaga nödiga försigtighetsmått, träffades ovillkorligen af ett skarpt skott. Sedan han öfvertygat sig om att Vol-au-vent förvarade, åtminstone i det närmaste, all sin förmögenhet hemma hos sig sjelf, lemnade Rodille hotellet och begaf sig till förstaden Sant-Antonie, till den öppna plats der ferailleurerne hade sitt vanliga tillhåll. Med ferailleurer menades vid den tidpunkt, då de händelser, vi berätta, passerade, de industriidkare (till större delen från Auvergne) hvilka plägade köpa gamla vagnar, och, sedan de tagit sönder dem, återsälja materielen. Der anskaffade sig vår man, för den måttliga summan af 300 francs, en gammal otjenstbar citadine, som likväl hängde så pass ihop, att den möjligen kunde begagnas ännu några dagar. Af en hästskojare tillhandlade han sig en gammal spattbenad och halt häst, och en sadelmakare försedde honom med gamla seldon. Sedan Rodille, på så sätt, förskaffat sig ett visserligen icke lysande, men så mycket billigare ekipage, hyrde han sig på dag ett stall med vagnshus, och inlogerade der sin rosinants och sin gamla citadine. Han styrde derefter kosan till Mus6e-gatan, inträdde i affärsbyråns kontor och frågade de uthungrade ynglingarne, som ingalunda anade, att de talade med sin egen husbonde, om han kunde träffa herr La