Dagens Nyheter – 10 april 1865, sida 1

— Jag har en liten salong innanför salen. — Det är just hvad vi behöfva. 9Servera oss middag der om en timma. Jag öfverlemnar åt er sjelf att uppgöra matsedeln. Jag vill blott förbereda er på, att ni måste ge oss det finaste som kan presteras, en riktig ambassadörsmiddag. Hvad vinerna angår, så gå sjelf ned i killaren och leta i edra bästa gömställen. Ni har ju Cast-blanche, pappa Gibelotte? Det må gerna bli dyrt, bara det är godt. . — För böfveln, kamrat! Ni förstår er sak, ni, sade Lorrain förbluffad. Ni måtte ha något till tjenst, ni, och till lön! — Jag klagar icke, genmälte Rodille; min plats är verkligen rätt god. — Hur stor inkomst har ni? — Jag vet inte. — Huru! Ni vet inte? — Nej, kors det vet jag verkligen inte. Min husbonde är så rik och så frikostig, att han ger mig oupphörligt och utan att räkna. — Joho, kamrat, det duger det! Ni kan väl inte skaffa mig tjenst hos samma husbonde? — Åh, det vill jag inte säga nej för. — Verkligen! . — På min ära! Vi ska tala om saken under middagen. Jag tycker om dig, kamrat. Ja, sannerligen gör jag så! En timma derefter satte sig Rodille och Vol-au-Vents betjent till bords i lilla salongen, der det var dukadt för dem, och som upplystes med den oerhörda lyxen af fyra vaxljus. Värden hade öfverträffat sig sjelf. Äfven den kinkigaste skulle knappast kunnat