ni icke köpa grisen i säcken, utan ni betalar först sedan ni undersökt. Samtalet mellan de båda hedersmännen var nu slut. — Hr vicomte — sade Rodille, öppnande dörren till den hemlighetsfulla korridor, som vi förut omnämnt, jag kan bespara er obehaget att ånyo passera genom kontoret. Var god och följ mig. Gående förut, ledsagade han sin gäst ända till trappan ned till första våningen. Der skiljdes han ifrån honom med en ödmjuk helsning och upprepande: — Om lördag, hr vicomte! Knappt ensam, befriade sig Rodille hastigt från sin gamla slitna svarta rock och påtog en lång brun öfverrock, som hängde på en spik bakom dörren, han lade bort den gröna skärmen och satte i stället på sig en kaskett, som han drog djupt ned på hufvudet och hvars skärm helt och hållet skylde hans panna och ögon. Så färklädd, gick eller rättare gled äfven han utför trappan, och som en minut hade varit tillräcklig att låta honom undergå den beskrifna förvandlingen, så kom han ned på gatan just i det ögonblick, då den falske vicomte de Coursolles hade begvämt satt sig till rätta på kuddarna i sin kabriolett och mottog tömmarna ur sin grooms händer. Hästen satte i väg 1 skarpt traf. Rodille begynte springa efter vagnen och lyckades följa den temligen nära i ett par minuter; men derefter blef han andfådd och skulle nödgats afstå från förföljandet, om ej slumpen hade låtit honom midt på Carrousel-platsen