Dagens Nyheter – 7 april 1865, sida 3

— Min herre — sade han, tagande till orda för första gången sedan början af det samtal som vi låtit våra läsare bevittna — om ni tillåter, skall jag följa er till ett enskildt kabinett, stötande intill detta och uteslutande afsedt för samtal om giftermål. Der äro vi alldeles ensamma, och jag kan försäkra er att der kan ingen höra oss. Medan Rodille talade, betraktade honom Laridon med stirrande blickar och utom sig af förvåning. F. d. rättsbetjenten kände icke igen sin embetsbroders röst, till den grad hade han med öfverraskande skicklighet förställt densamma, — Hvad vill det här säga? — tänkte han — hvad i all verlden kan detta betyda? . Rodille döljer sitt ansigte och förställer sin röst, så mycket är klart, men hyvarföre? . .. Det var lätt att uppställa en sådan fråga, men mycket svårt att besvara densamma. Medan Laridon uppställde för sig olösliga problemer, öppnade den verklige kontorschefen en sidodörr och lät sin gäst träda in i den eleganta boudoir, som vi förut beskrifvit. Kabriolett-mannen sjönk ned i en stol, och efter att under några sekunder hafva genom lorgnetten betraktat taflorna och de öfriga konstverken, utbrast han: — Jo-ho, min själ, inte illa! verkligen inte illa! .. . Rätt gentilt, vid min adelsmannaära! . .. Man skulle snarare tro sig vara hos en allra som sötaste liten herdinna, än hos en affärsman! . . . Jag bekänner att jag är högeligen öfverraskad! — Som detta rum — svarade Rodille —