Dagens Nyheter – 7 april 1865, sida 2

Dermed lemnade han dörren till kabinettet öppen, hvars tröskel främlingen genast öfverskred. Laridon satt på sin vanliga plats framför det med pappersluntor öfverlastade skrifbordet. Rodille satt vid ett litet bord, som var mindre belamradt med papper än f. d. vaktmästarens. Han hade helt och hållet förändrat uttrycket och karakteren i sitt ansigte. Detta var en försigtighet, som han aldrig försummade, då han skulle sammanträffa med en ny klient. Under detta skygd, som spred en ogenomtränglig skugga öfver hans ansigte, kunde han fritt observera, utan att löpa fara att sjelf blifva observerad. Just i det ögonblick, då den främmande inträdde i kabinettet, steg Rodille upp för att helsa, fästade sina ögon på honom, darrade synbart och måste uppbjuda hela sin sinnesnärvaro, hela sin viljekraft, för att dölja den sällsamma och mäktiga rörelse, som öfverväldigade honom, som vanstilldo hans drag och kom hans händer att darra. Han tog af sig sin sammetskalott och drog den skyddande skärmen ävnu djupare ned öfver ansigtet. Laridon, majestätisk som cen stadsmäklare eller advokat, helsade med en böjning på hufvudet och tänkte vid sig sjelf: — För tusan! om de der ädelstenarne äro äkta, så bör den der karlen vara ganska rik! ... Hvad f-n kan han vilja oss! Rodille yttrade icke ett ord, men drog fram en fåtölj nära intill den främmande och inbjöd honom med en åtbörd att sätta sig. Den nykomne nöjde sig med att stödja handen mot stolskarmen och frågade: