den och strött dem på marken som matta för vandrarens fot. Den öfverlycklige Fredrik landade en eftermiddag vid skeppsbrons kaj med rik laddning för sitt rederis räkning, äfvensom skänker åt sin tillämnade brud. Sedan han gjort ett besök hos redaren ilade Han till det kära hemmet och slöt de älskade i sin famn. Det tillämnade brölloppet blef utsatt att firas på samma dag, som Fredrik hunnit sin myndighetsålder. Karin syntes till det yttre öfverlycklig, men hon tärdes af en oförklarlig hemsk aning, den hon sökte stöta ifrån sig. Alla tillredelser voro i ordning, lysning afkunnad, bröllopsgästerna församlade, presten anländ, — han stiger fram för brudparet och är färdig att börja ceremonien — då den gamle mannen häftigt intränger i kretsen och sprider häpnad omkring sig med den underrättelsen att de tillämnade makarne voro verkliga syskon. Och till bevis framlemnade han några gulnade papper. Bleknad och sanslös störtade Karin till golfvet. Brudgummen föll ned på knä och sökte väcka henne till lif med sina kyssar; men det var förgäfves. Den fina blommans lifstråd var afklippt. Nästan vansinnig af förtviflan ilade han ut från bröllopssalen, och han ville ej återse det fordom så kära hemmet, och inom några dagar lemnade han för alltid den jord, som befunnits icke vara hans fädernejord. Den omnämnde gamle mannen hade i sina yogre år ur det svallande djupet, med tillhjelp af sin hädangångne vän Fredrik Flod