Dagens Nyheter – 6 april 1865, sida 1

kerhet för tidningarne, om de göra anmärkningar mot embetsmän. Vi ha icke sjelfva läst flygskriften Wallenberg, men vi ha hört fera personer af de stilla i landena och af mycket moderata tänkesätt säga, att stilen i densamma var dålig, menh att utlåtelserna, om de syftade på polismästaren Wallenberg, icke i sitt innehåll voro på långt när så graverande gom hvad nästan hvar menniska i Stockholm säger om hans olagliga och brutala beteende under Marsdagarne i fjol. Det är mycket troligt att äfven de fleste fällande inom juryn hyste denna mening om herr Wallenbergs förhållande. Men ändock fällde de en skrift som hade uttalat deras egen mening. Det skall således få finnas tanke-, i viss mån äfven tal-frihet i Sverge, men enligt den nya strafflagen icke någon tryck-frihet, när det är fråga om embetsmän. Det är icke längre nog att embets och tjenstemän äro oafsättliga, utom för brott och tjenstefel, samt att de genom Riddarhuset, presteståndet och en del af borgarståndet disponera lågstiftningsoch bevillningsmakten, utan det skall hädanefter icke ens få i tryck yttras några ofördelaktiga omdömen öfver dem, äfven om dessa äro grundade. Ty så långt har byråkratien gått, då den gcenomdref strafflagen, att den icke ens tillät en svarande i tryckfrihetsmål att bevisa sina uppgifter annat än genom att väcka åtal mot den som uppgifterna gällde. Lyckligtvis äro dessa stadganden i nya strafflagen icke de enda som påkalla rättelse. Denna lag är behäftad med det grundfelet att genom sin stränghet stå i uppenbar strid mot tidens hela riktning. Den skall derföre ju mera den tillämpas väcka desto mera ovilja, och när några år förgått skall man blifva vittne till en reaktion mot densamma, som skall medföra en grundlig revidering af densamma och då äfven nedstörta de vådor, den nu innebär jemväl för en anständig, men demokratisk press.