Ingen har älskat mig . . . ingen älskar mig . ingen skall någonsin älska mig! Paul kände sitt hjerta häftigt klappa . . . han greps af ett slags svindel . . . han trodde sig få feber. Han hade velat falla till Blanches fötter. Han hade velat säga till henne: — Ni säger att ingen älskar er . . . ni misstar er . . . jag gör det . .. Jag tillber er med mitt hjertas hela styrka, min själs bela kraft, jag skulle, om jag derigenom kunde göra er lycklig utan tvekan offra min sista blodsdroppa. Paul hade med dessa ord endast uttryckt den strängaste sanning. En kärlek af det häftiga, glödande, exclusiva slag som uppstår vid första anblicken, som antänder en själ för att aldrig mera slockna och som man fordom brukade kalla en förtrollning hade bemäktigat sig hela hans varelse. Vi behöfva dock icke tillägga att han i djupet af sin själ gömde sin exaltation, att han ej lät en enda droppe framsippra af den brännande lava som kokade i hans hjerna. Efter en lång paus, hvarunder han förgäfves försökte hämma sitt hjertas våldsamma slag, stammade han med långsam, knappt hörbar röst: — Våra öden likna hvarandra på ett sällsamt sitt . .. Jag har liksom ni lidit och lider ännu öfver att ej ega en familj . .-. Min barndom och första ungdom ha liksom era varit vanlottade på all ömhet. Liksom ni är jag långt ifrån lycklix . . . vill ni mottaga min tillgifvenhet, som skall blifva obegränsad,