visste hon inte när ringarne blifvit tillgripne, ty de saknades ej förrän följande dagen. — Der ser du följderna af lösa bekantskaper — yttrade ordf. vänd till tjenstflickan, och fortsatte sedan till Forsberg: — Nå hvart gick du sedan du tillegnat dig ringarne? — Jag gick till Erikssons; men jag kunde inte sofva på hela natten — svarade Forsberg alltjemt gråtande. — Per ser du hur det onda samvetet plågar. — Ja, jag var så olycklig, och jag tänkte återbära ringarne på morgonen. — Det skulle du ha gjort. — Jag ville det; men Eriksson hindrade mig och sade; Gif hit ringarne så ska jag belåna dem. — Hade du talt om för Eriksson att de voro stulna? — Ja, det hade jag. Eriksson blef nu illfrågad om förhållandet, och berättade aw Forsberg om aftonen hemkommit och haft de båda ringarne på lillfingret, men ej omtalt att de voro stulna. Eriksson hade dagen derpå belånt ringarne på assistansen för 15 rdr och asssistanssedeln hos en pantlånare för 5 rdr, hvilka penningar hon lemnat Forsberg, som på aftonen köpt fyra spektakelbiljetter, två åt hustru Eriksson och hennes maa, en åt en bekant musikant och en åt sig sjelf; men innan det blef spektakeldags hade en poliskonstapel kommit från Forsbergå mor och hemtat hem henne. Dagen derpå hade likväl Forsberg återkommit och då hade hon hos Erikssons haft spelfremmande de båda följande qvällarna. — Spelade hon bort penningarna då? — frågade ordf. — Nej, men hon köpte hem punsch och vin till förtäring — svarade Eriksson. — Är det sannt som Eriksson säger? — frågade ordf. Forsberg. — Ja, men hon narras då hon säger att jag inte omtalat det jag stulit ringarne och blef af henne hindrad att bära dem tillbaka. — Jag har talat sanning — inföll hustru Erikssonmed fräck min. — Jag visste inte om att ringarne voro stulna förrän ett par dar derefter och då öfvertalade Forsberg mig att tiga. — Hon narras på mig — bedyrade Forsberg och föll i en konvulsivisk gråt, så häftig att hon måste stödjas af stadstjenaren. — Stå inte här och lasta den stackars flickan, ty det är ju uppenbart att du, som är en gammal brottsling, har förderfvat henne — tillrättavisade ordföranden Eriksson. Både Eriksson och Forsberg erkände tillgreppet af kläderna; men kunde icke förmås att yppa hvar de af persedlarne, som vid säckens tillrättaskaffande saknades, nu befunno sig, utan uppgåfvo de att de möjligen blifvit borttappade. De stulna kläderna värderades nu till 106 rdr och ringarne till 45 rdr. Allmänna åklagaren, stadsfiskal Kock uppträdde och yrkade ansvar å Forsberg för första, och å hustru Eriksson för andra resan stöld, hvarpå de tilltalade fingo afträda under rättens öfverläggning. Efter en stund inkallades åter de tilltalade, och domen upplästes. Forsberg dömdes för första resan stöld till 9 månaders straffarbete och att i 5 år vara förlustig medborgerligt förtroende. Eriksson dömdes för andra resan stöld till 2 års straffarbete, och att i 9 år vara förlustig medborgerligt förtroende. Misslyckad invändning. Förre lärftskramhandlanden, numera inkasseraren Gustaf Theodor Hultmark, som af en handlande Löfberg varit instämd att betala borgade varor enligt räkning, hade invändt att Stockholms rådstufvurätt icke vore behörig domstol att upptaga målet, enär han vore mantalsoch skattskrifven å Dalarön och ville sådant styrka, hvarför målet blifvit uppskjutet till sistlidne torsdag. Då detsamma uppropades å rådstufvurättens 6:te afdelning företedde mycket riktigt svarande ombudet häradsskrifvarens i orten intyg om Hultmarks mantalsskrifning för innevsrande år å landet;