Dagens Nyheter – 5 april 1865, sida 1

— Nej, min herre, det är alls icke farligt .. . denna mattighet härleder sig af öfveransträngning . . . några ögonblicks hvila och jag har genast återfått de förlorade krafterna. — Tillåt åtminstone att jag stannar hos er till er förmodan besannats. i — Hvartill skulle det gagna? — Ni förbjuder mig att underrätta doktor Horner, nåväl, jag lyder; men ingenting kan förmå mig lemna er i ett ögonblick då ni är oförmögen till att utan hjelp gå in till er. Blanche kände sig hvarken egakrafter eller mod att längre fortsätta denna strid. — Nå, stanna då, eftersom ni så vill, min herre, stammade hon. ! Derefter kastade hon tillbaka hufvudet, lade armarna i kors öfver bröstet och iakttog en envis tystnad. Stående ungefär tre steg från stenbänken, med ögonen riktade på Blanche, afvaktade Paul tåligt att hon skulle bryta tystnaden. Månans silfverlika sken upplyste på en gång de två unga och omgaf deras bleka ansigten med en strålande gloria. Paul Mercier fördjupade sig i ett stumt och exalteradt begrundande, Han hade aldrig sett, aldrig drömt sig någonting skönare än det ljufvya, madonnalika ansigte, som han hade framför sig och hvarifrån han ej förmådde lösslita Bina blickar. Detta var äfven första gången som Blanche Vaubarons ögon dröjde vid en ung mans ANsiota