ett ljus och började med andaktstull omsorg putsa den gamla bokens permar och spännen, hvilka senare ännu liknade två rostiga jernbitar. Å Det svarta marokincet började småningom återtaga, om också icke sin ursprungliga glans, så åtminstone ett städadt och snyggt utseende, och snart hade den unga fickan den glädjen att se en del af den gamla vapensköldens förgyllning framtitta. Markiskronan blef till och med ganska tydlig. Bokspännenas upputsning var betydligt svårare, men snart försvann äfven det tjocka lager af smuts och rost, som förut betäckt dem; metallens verkliga natur gaf sig småningom tillkänna och Blanche förstod att hvad hon först tagit för jern var silfver. Då föreföll henne den förvandlade boken strålande vacker, kortligen, alldeles sådan som hon såg den i sina gamla minnen. Efter att på detta vis efter bästa förmåga ha utplånat de märken tidens tand qvarlemnat å bibeln slog Blanche upp den och till sin öfverraskniug märkte hon att pergamentbladet som tjenade till bokmärke var fullskrifvet ända från öfre kanten till den nedre. De öfre raderna föreföllo skrifna för mycket länge sedan, ty bläcket var så utplånadt att den unga flickan endast med möda kunde dechiffrera några ord. Men ju längre ned på pergamentet hennes blickar föllo, ju redigare blefvo bokstäfverna, ju svartare bläcket. Blanche läste nu med lätthet hvad som