Dagens Nyheter – 4 april 1865, sida 3

fann doktor ilorner ändtligen nödigt alt uppväcka Blanche, men ännu mera utmattad, ännu mera tillintetgjord än vanligt, med glödande hufvud och fäimtande bröst, var hon nära att svimma, det var som om hon sett stora eldringar dansa för sina ögon. I hopp att den friska lutten skulle göra henne godt och ändtligen förjaga det sällsamma illamående, hvaraf hon kände sig angripen, lemnade hon magnetisörens kabinett, passerade genom den för tillfället tomma mottagningssalen och den mörka förstugan samt begaf sig ut i trädgården i akt och mening att styra kosan till paviljongen. Himlen var strälande och molnfri. Fullmånan kastade på alla föremål ett sken så klart att den herrliga aftonen nästan var ljus som cen dag. Blanche inaudades i fulla drag den friska, rena luft, hvaraf hou omgats. Hon kände genast en betydlig lindring och beslöt att gå omkring paviljongen för att nå trädgårdens mest atligsna del. Men kuappt hade hon tagit några steg förr än krafterna plötsligt sveko henne. Hon svigtade och famlade rundt omkring, sig för att söka ett stöd som hennes hinder dock icke funno. Hon utstötte ett skri eller rikligare en dof klagan och nedsjöuk på allins sand, icke afdånad, men i ett tillstånd af hjolplöshet och vanmakt. Hou hade fullt medvetande, men var ur stånd att göra em enda rörelse för att resa sig(Forts.)