honom uppnått kullen vid Chåteau-d Eau, förr än den förmenta somnambulen lemnade det lilla huset och gaf tjenarne samma order som hon sjelf erhållit. Då husbonden var borta brydde sig tjenstfolket, som man lätt kan förstå, ganska litet om mille Pamelas befallningar. De bevisade bäst denna likgiltighet genom att täfla i olydnad mot henne. Efter mindre än en half timmas förlopp var Blanche ensam hemma. Den unga flickan greps då i sin tur af en oemotståndlig trånad efter frihet, en förtärande törst efter friska luften, och snart förmådde hon ej längre besegra sin längtan. Hon satte på sina lockar en liten enkel hatt, den hon på tre år icke fått moderniserad, kastade öfver sina axlar en liten tarflig schal, den enda hon egde; tog iförstugan trädgårdsnyckeln och öfversteg på en gång darrande och glad denna tröskel som hon så sällan fick lemna bakom sig. Hon stod på boulevarden. I första ögonblicket då hon nu för första gången i sitt ensamma glädjelösa lif befann sig midt ibland den böljande mängden greps hon af förlägenhet, fruktan. Hon tvekade att fortsätta det lilla äfventyret och funderade allvarsamt på att vända om. Men denna tvekan, denna förlägenhet räckte icke länge. Blanche lugnade sig snart nog. Hon skrattade åt sin fruktan och började att beslutsamt vandra framåt utan att ens veta åt hvilket håll hon riktade sina steg. Slumpen gjorde att hon efter att i två timmars tid ha ströfvat omkring i ett helt