Blanche hörde aldrig oftare uttalas ordet Gud än då Fritz och Pamela hädade. Dessa hädelser uppfyllde henne med fasa. Hvarföre? ... Hon visste det icke sjelf. Kyrkorna utöfvade på henne samma dragningskraft som magneten på stålet. När doktorn någon gång af omtanka för hennes helsa tog henne med sig på en promenad kände hon ofrivilligt någonting liknande afund vid åsynen af de gubbar, qvinnor och barn som stego uppför de till templet ledande trapporna och hon hviskade sakta: — Hvad de äro lyckliga! XXX VII Vaubarons bibel. En dag (Blanche hade då nyss fyllt sitt femtonde år), inträffade en, som det kan tyckas helt obetydlig händelse, som Vi dock måste omnämna, enär den kom att utöfva ett utomordentligt inflytande på Blanche Vaubarons hela framtid. Fritz Horner måste i anseende till en vigtig affär på tjugoåtta timmar aflägsna sig från Paris. Naturligtvis inställdes under hans frånvaro de beryktade magnetiska seanserna. Hans sista ord till. Pamela voro att uppmärksamt vaka öfver Blancbe och att ej en enda minut aflägsna sig från henne. Men knappt hade åkdonet som bortförde