Galerslafs-Jägarne, (Forts. af Jean Vaubaron.) (Forts. fr. n: 55—78.) — Fruntimren veta ändå alltid vida mera än de behöfva ha reda på! — sade han med förkrossande ironi. Blanche behöfde isynnerhet invigas i religionens sanningar. Vid den fjerran horisonten af hennes splittrade minnen uppdök ännu ett ord, det menskliga språkets skönaste och största ord, ordet Gud som likt ett af vågorna än hit än dit slungadt vrak, oupphörligt åter framtittade. Det föreföll henne dunkelt, som om någon då hon var helt liten tillsagt henne att falla på knä och att sammanknäppa sina händer och att hennes barnsliga läppar mumlat: — Min Gud, dig ger jag mitt hjerta . . Hvarföre skulle hon falla på knä, hvarföre sammanknäppa sina händer? Hvad var meningen med dessa enkla ord, dem hon uttalat utan att förstå dem? Hos doktorn (det är nästan öfverflödigt att omnämna det, ty säkert har ingen af våra läsare betviflat det) rådde den krassaste materialism. Utom materien förnekade den tyske läkaren allt. Enligt hans tanke var själen ingenting annat än en elektrisk låga hvilken för evigt slocknade i samma ögonblick kroppen upphörde att lefva.