nät af krokiga gator och gränder, alla för henne jemförliga med labyrinter, ändtligen anlände till platsen utanför Notre-Damekyrkan. I hennes själ vaknade då med förnyad styrka den orediga religiösa instinkt som dref henne mot de åt Gud helgade templen och som hon hittills aldrig fått tillfredsställa. Denna gång var hon ensam, var hon fri; doktor Horner fanns ej vid hennes sida för att som en gång förut med ett vredgadt ansigte, en föraktlig blick och ett hånfullt leende afhöra hennes bön att få besöka en kyrka. Blanche närmade sig portalen. Hon kastade en lång orolig blick omkring sig och då hon endast upptäckte likgiltiga främmande personer, som med brådskande steg passerade förbi henne, inträdde hon i helgedomen. Det vore omöjligt att med ord återge den på en gång sällsamma och hänförande känsla som grep den unga flickan då hon öfver sitt hufvud skådade den gamla basilikans väldiga hvalfbågar, då hon hörde sina lätta steg återljuda på stengolfvet och hon i fulla drag inandades den ljumma rökelseuppfyllda luften. Det ofantliga koret var nästan mörkt men här och der tindrade i sidokapellen en liten brinnande lampa. Blanche greps af en slags yrsel. En outsäglig rörelse uppfyllde hennes unga hjerta, ymniga tårar, hvilka dock ej hade någonting smärtsamt, störtade ur hennes ögon och sköljde öfver hennes kinder under det att hennes knän ofrivilligt böjdes. Helgedomens oändliga majestät öfverväldigade henne och sänkte hennes panna.