Dagens Nyheter – 3 april 1865, sida 2

omgifven af hundraåriga bokar. Midt i denna var en murad vattenbassin, ofvanför hvilken en statyett af guden Neptunus höjde sig på en piedestal. På hvar sin sida om vattenbassinen sågos ett par sittbänkar af träd, hvilka voro nära att ramla af ålder. Denna berså var till följd af löfverkets täthet mörk midt på ljusa dagen, men den var icke derföre dyster, ty talrika fåglar hade byggt sina bon i träden och sjöngo på deras grenar. Fritz Horner och Pamela satte aldrig sin fot i denna löfsal och vi skulle nästan kunna säga att de knappt kände dess tillvaro. Blanche Vaubaron deremot älskade denna undangömda plats. Hon tillbragte der nästan alla morgnar, till dess timman att infinna sig hos doktorn var inne, och då hon händelsevis fick en ledig stund eller en hvilodag gick hon alltid att sätta sig på en af de gamla bänkarne, och der, hvarest tystnaden endast afbröts af fåglarnes qvitter, kände hon sig lycklig ... Jean Vaubarons dotter hade nyss fyllt sjutton år vid den tidpunkt på hvilken vi nu befinna oss i vår berättelse. Ingenting kunde jemföras med det idealiska behaget i hennes smärta och smidiga växt, ingenting öfverträffa den rörande skönheten i hennes milda och bleka ansigte, omgifvet af rika blonda lockar. Detta englarena barn liknade ungdomsgudinnan der det satt under de gamla träden; och det skulle ha varit en ypperlig modell för konstnären, som för att frambringa ett gu