ERIKSEN AM OL R:v. VIRA III SEM CINSSROVU SRUNEKEET OKSNISESISEASIKLUSESR tr OMUIODR EIEKIIRSR BER ESEIRRRA DTS digande åt regeringen att nedsätta tullen på vissa varor för att bereda oss motsvarande fördelar i Frankrike, så hade de dervid likväl icke förutsett att detta skulle draga med sig såsom oundviklig följd tullnedsättning å enahanda varor, från hvad land de komma må. Denna konseqvens af franska handelstraktaten är en äfverrumpling för de aldra festa. Tulltaxan af den 24 mars 1865 är ett af de mest djerfva och till sin anda inkonstitutionella steg som någon regering i Sverge tegit sedan 1809 — det måste sägas, ehuru ran gillar resultatet. En regering får icke gå emot det konstitutionella systemet för något ändamål; och det kan icke uteblifva att det skall visa sig att regeringen handlat oklokt då den gjort det, ty den har derigenom satt prokibitisterna ett nytt och kraftigt vapen i händerna. Men det ges icke något ondt i verlden som ej drager :med sig ett godt. Detta skall också besanna sig här. Detta regeringens tilltag att egenmäktigt ingripa i alla de af föregående ministerers och ständers skyddssystemframkallade näringar skall ytterligare leda uppmärksamheten på nödvändigheten att inskränka regeringens absoluta makt på många af samhällets numera vigtigaste områden, deribland hela ekonomiens stora fält. Den andra anmärkningen vid den nya tulltaxan är att den bibehåller den princip, som mer och mer varit förherrskande äfven i föregående tulltaxor, nemligen principen att högt beskatta de varor som den stora och mestadels fattiga massan begagnar, men lägre beskatta de varor som de fåtaliga förmögna använda. Kaffe, socker och tobak — de utländska varor som massan af folket mest använder — draga vida högre tullafgifter iförhållande till sitt värde, än de flesta andra artiklar. Samma princip återfinner man i bestämmelserna om tull å t. ex. ylleoch linneväfnader. För att upprätthålla ett system, som alldeles icke är något annat än ett beqvämlighetssystem, i tulltaxan, beskattar man de grofva klädena för arbetaren lika högt som de fina klädena för den rike pr skålpund. Men på ett skålp. fint kläde kommer en aln, på ett skålp. groft kläde blott en half eller en tjedjedels aln, och arbetaren får således betala lika mycket tull för klädet till ett par byxor, som herremannen för klädet till 2 eller 3 par. Sammalunda är förhållandet mellan lärft och siden. Groft lärft är billigare utomlands, än man här i allmänhet har någon föreställning om, men det kan icke komma i fråga att införas. Ty 4 alnar sådant lärft gå på ett skålpund, som (efter nedsättningen) drager 75 öre tull. Tullen på hvar aln blir då 183 öre. Af siden räknas ungefär 20 alnar på ett skålpund. Tullen på ett skålpund blir om ett par år 1:50. Det gör 713 öre alnen, eller nära 3 gånger mindre än för arbetarens lärft. Sådana exempel kunna framdragas i oändlighet. Och de blifva nog framdragna vid nästa riksdag för att åstadkomma en tulltaxa, som icke är liksom anlagd på att suga musten ur de nittio hundradelarne af nationen.