Galerslafs-Jägarne. (Forts. af Jean Vanbaron.) (Forts. fr. n: 55-—77.) Efter denna korta monolog gick Rodille fram till fåtöljen, i hvilken Laridon halfsof, och klappade några tag på ryggstödet. Den rättslärde spratt till. . — Hvad är det ni vill, frågade han i vresig ton. — Kamrat, svarade Rodille, tag en penna och skrif! . . — Hvad för slag? — Det jag dikterar för er. — Kan pi icke lemna mig en minuts ro? . . ni har ju skrifvare der ute för allt hvad ni vill ha uträttadt i den vägen ..Rodille höjde på axlarna. — Min vän, sade han derpå, gör hvad jag säger och det fort, jag råder er till det, så vida ni icke vill att jag skall afdanka er från er plats, då ni nu icke tyckes vidare ämna vara mig till nytta. — Rodille, ni behandlar mig som en tjenare! . . ropade f. d. nipperschackraren och blef het — men det går icke an med mig! — Jag behandlar er som sig bör, Laridon, tag derföre ert parti . . . — Jag är hemma hos mig! . . Affärerna gå 1 mitt namn. — Visserligen, kamrat, men ni glömmer att det finnes handlingar, som visa att allt