tingar, om några sådana finnas i lifvet, komma och presentera sig på byrån ..-. — Ja, det är just det jag vill ... — De skola då af mig begära att få höra det vigtiga meddelande, jag förklarat mig ha att göra dem. — Naturligtvis. — Men jag vet icke det ringaste att säga dem; jag har inte alls reda på den vigtiga underrättelse jag skall gifva dem ..— Det gör ingenting; ty jag skall taga emot dem. — Jaja, men det kan hända att de-komma apropos, medan ni är borta . . . kan ni då inte, i affärsbyråns eget intresse, då jag ju går och gäller för dess chef, åtminstone upplysa mig så pass mycket, att jag vet hvad frågan rörer och, i händelse af besök, kan yttra någonting? . . — Omöjligt! svarade Rodille småskrattande. — Och nvarför det? Emedan det handlar om en sak, som endast angår mig . . . derföre, min Käre Laridon, finner jag det alldeles olämpligt att tillfredsställa er nyfikenhet. F. d. nipperschackraren svarade ingenting, men han rynkade ögonbrynen till tecken af ytterligt missnöje och tänkte inom sig: — Ah, du behandlar mig som en slaf, Rodille! — Du förnedrar mig! — Du misstror mig! — Men vänta, det kommer väl min dag att hämnas, och — den skall icke dröja länge! Efter att ha afslutat denna hatoch hotfulla tanke, reste han sig upp ur fåtöljen