Dagens Nyheter – 30 mars 1865, sida 3

— Denna seance har redan räckt allt för länge . . . allt bör hafva en gräns, förstår ni väl, min herre, och det vore icke rättvist att clairvoyanten utmattade sig till fördel för blott en enda. — Jag förstår det mycket väl, utbrast Vaubaron lifligt, och det är fullkomligt rättvist! .. ni har gjort mycket för mig ... ni har upplyst mig om att min dotter lefver, och min erkänsla är utan gräns! . . . Jag försäkrar er derom! . . . Emellartid återstår mig ännu mycket att få veta . . . Jag skulle vilja fråga ännu mycket mer. — I dag är det omöjligt, svarade Fritz Horner, jag upprepar för er, att sierskan saknar krafter dertill . . . Om ni står fast vid er önskan att tillfredsställa er rättmätiga nyfikenhet, så återkom i morgon. Vaubaron utstötte en djup suck. Vi veta, att han icke egde den summa som var nödvändig för att kunna betala en ny konsultation, och att han icke egde något medel att kunna förskaffa sig densamma. — I morgon! mumlade han sorgligt, i morgon kan jag icke återkomma. — Då måste ni nöja er med hvad ni redan vet. — Af nåd, min herre, återtog vår hjelte med bönfallande stämma, af nåd . . . af medlidande, tillåt mig att ställa en sista fråga till somnambulen. Fritz Horner tycktes tveka. — OO! min herre, jag besvär er, jag ber er på mina knän, fortfor flyktingen med sammanknäppta händer, vägra mig icke denna nåd,