Dagens Nyheter – 30 mars 1865, sida 3

spännd med en åldrig häst, som går trögt framåt . .. I denna karriol sitta, på några halmknippor, bredvid hvarandra en man, en qvinna och tvenne barn . . . Hela deras packning består af en nästan tom kappsäck jemte några musikinstrumenter. De framkomma till den lilla vanmäktiga flickan . . . de se henne . . . mannen stannar den gamla hästen och stiger ur. — Han lyfter upp barnet och visar det för sin hustru, — han intager åter sin plats och ger hästen ett slag af piskan. — Karriolen sätter sig åter i rörelse. Under nära en timma hade den falska somnambulen sålunda fortsatt att beskrifva den lilla flickans öden, dervid ådagaläggande prof på en outtömlig inbillningsförmåga vid varierandet af det thema hon erhållit af Rodille. i Behöfva vi väl tillägga, att Vaubaron ähörde henne med outtröttlig uppmärksamhet, — att han till och med skulle kunnat höra henne hela dagen igenom? Plötsligen spratt Fritz Horner till, och ett leende af tillfredsställelse sväfvade öfver hans läppar. Tre korta slag hördes på den yttre dörren till kabinettet. Det var Rodilles signal. Denna signal gaf tillkänna, att det vore onyttigt att längre fördröja Vaubarons aflägsnande. — Vi skola straxt sluta! ... tänkte magnetisören. Han vände sig till vår hjelte och yttrade: