Somnambulen återtog efter en paus, ännu längre än de föregående: — Natten är förbi . . . dagen inbryter . . . barnet har gått så långt att det icke mera befinner sig inom Paris . . . det följer efter kanten af en stenlagd väg, omgifven af höga träd . . . det lider . . . det gråter . . det plågas af hunger och törst . . . krafterna svika det ... det sätter sig på en stenhop... det förlorar medvetandet och faller van mäktigt till jorden . . . XXXIII. Ett åskslag. Vaubaron dolde snyftande sitt ansigte i händerna. Pamåla upphörde. — Är ni trött? frågade henne magnetisören. — Tröttheten skall nog inställa sig, svarade hon, men jag förmår emellertid ännu tala. — Fortfar då, och säg oss huru det gick med barnet. Den bedrigliga somnambulen fortfor, i det hon mer än någonsin bemödade sig om att antaga den ton man begagnar, då man berättar något som tilldrager sig framför ens ögon : — Vägen är öde och tom... dagen skrider framåt . . . den ena timman aflöser andra . . . från det håll som vetter åt kommer en gammal täckt karriol, för