Dagens Nyheter – 30 mars 1865, sida 2

Fritz Horner återtog: — Fortfar! somnambulen blir uttröttad; man bör icke anstränga henne för länge. -— Jag önskar veta, — fortsatte flyktingen, — på hvad sätt mitt barn försvunnit... Somnambulen tycktes under några ögonblik samla sina tankar; — hon genomgick i minnet, för att icke begå någon villfarelse, den lektion hon nyss förut erhållit af Rodille. Slutligen mumlade hon med tvekande stämma, under oupphörliga afbrott emellan hvarje fras, likasom om de särskilda partierna på en tafla successift framrullat under hennes ögon: -— Jug ser . . . jag ser... det är nästan natt... det är ett mörkt och ödsligt rum . .. en qvinna ligger orörlig ..-. ett barn ligger bredvid henne . ..jag ser ännu mer . . . ah! det är förskräckligt! qvinnan är död! barnet gråter! Vaubaron kunde knappt andas; — han fasthängde med hela sin själ vid somnambulens läppar. Doktor Horner tecknade åt honom att icke ställa några vidare frågor till henne. Pamela fortsatte : — Det blir fullkomligt mörkt . . det förskrämda barnet suckar af förtviflan . drifvet af en till vansinne gränsande förskrägkelse smyger det sig ut ur rummet, lemnar huset och förirrar sig på de folktomma gatorna . . . — Blanche! arma Blanche! o! mitt barn, mitt ömt älskade barn! — stammade Vaubaron med en af tårar nästan qväfd röst.