Dagens Nyheter – 29 mars 1865, sida 2

gifna dörrspeglarne af cederträd, eller på messböckernas pargament. Hennes långa, blonda, silkeslena hår nedflöt omkring hennes anlete och hängde ned öfver skuldror och armar, döljande till hälften de späda, sammanknäppta händerna, om hvilka man skulle kunnat säga, att de voro huggna ur ett gediget elfenbensblock. Hennes kinder, som icke en gång svagt skuggades af någon enda ros, erbjödo en blekhet närbeslägtad med perlemorns. Omkring hennes sänkta ögonlock tycktes en lätt pensel hafva dragit en bred cirkel af blåblek färg. Detta barn — behöfva vi väl säga det? — detta barn var Blanche Vaubaron . .. I detta ögonblick befunno sig far och dotter på knappast några stegs afstånd från hvarandra . .. Om den dörr, som ledde ifrån salongen till magnetisörens kabinett; händelsevis blifvit öppnad, skulle Jean Vauboron, den förkastade flyktingen, plötsligt fått höra rösten af sitt ömt älskade, bortstulna barn! ... Ty Blanche befann sig i detta tillstånd af klarsynthet, som den magnetiska sömnen åstadkommer. — Hon lydde blindt Fritz Horner. Doktorn frågade. -— Hon svarade . .. Morgonen efter den dag, då ga!crslafvarne, bland hvilka äfven vår hjelte befann sig, lemnade Bicetre för att begifva sig till bagnon i Brest, hade Rodille, för att uppfylla första puukten i det kontrakt som han ingått med den tyske läkaren, fört Blanche till det lilla huset vid boulevard du Temple. Han hade skynat sig att lyfta den öf