Dagens Nyheter – 29 mars 1865, sida 2

dold till största delen bakom vecken af en pardin, och ur densamma framtittade ett blekt ansigte, som med oroliga ögon betraktade vår ankfulle hjelte. Man kan icke förestilla sig någonting mera dystert och olycksbådande än denna figur, der den visade sig i haltduuklet, och hvars ögon lyste med fosforisk glans. Spejarens panna lade sig i djupa veck — hans läppar sammanpressades — hans ögon slungade en genomborrande blick -— derefter försvann allt och luckan tillslöts åter . . . Detta bleka och hårda ansigte tillhörde Rodille, som hade igenkänt Jean Vaubaron!... Så snart bofven gjort denna vigtiga upptäckt, lemnade han det trånga, mörka kabinett, som han inrättat till observatorium, och imträdde häftigt i salen, der de magnetiska seancerna höllos, och der doktor Horner, somnambulen och en af magnetisörens klienter för tillfället befunno sig. Ingenting var i denna sal förändradt sedan den tidpunkt, då vi första gången dit införde våra läsare, undantagandes att man i den åt somnambulen bestämda fåtöljen, i stillet för mademoiselle Pamela, doktor Horners brunetta medbrottsling, såg en liten blond, späd flicka af på sin höjd sex eller sju års ålder . .. Detta barn, som, oaktadt sitt svaga och sjukliga utseende, var af en idealisk skönhet, liknade en af dessa nästan genomskinliga englar, hvars sköna anletsdrag medeltidens konstnärer älskade att återgifva på kyrkornas skimrande fönsterrutor, på de med guldlister om