Omsider inträffade den dag då Vaubaron insåg, att hans åtgärder icke kunde leda till något resultat. Han frågade sig sjelf, om det ens vore en möjlighet för honom, som icke kunde anhålla om polisens bistånd, att genomtränga det mörker hvari flickans försvinnande var insvept, och att i den offantliga staden spåra upp ett sju års barn. Och dessutom, huru kunde han ens vara säker på, att Blanche fanns i Paris? . .. Kanske var hon för längesedan död? .-.Sedan Vaubaron en gång börjat grubbla och förtvifla, kände han sig gripas af en svår sinnessjuklighet, som tvifvelsutan skulle ha ledt till vansinne, så vida icke en oförutsedd händelse inträffat och hejdat dess vidare framfart. Han fortsatte nu icke mera sina efterspaningar, utan vandrade endast tankfull rätt framåt, dit ödet ledde hans steg, och stannade först när hans ben sjönko tillsammans, ur stånd att bära tyngden af hans kropp. Under fyratioåtta timmar förtärde han icke någonting, och han kände sig icke ens i behof af föda. En dag vid middagstiden slog han sig ned på en stenbänk, som låg invid vägen der han framgick. Hans hufvud nedföll tungt mot hans bröst och ur stånd att motstå det behof af sömn som bemäktigade sig honom, försjönk han i slummer. Snart väcktes han dock ur denna dödslika dvala hvari han var försänkt, af det skräl