Innan han hunnit fram till porten, hejdade han dock sin gång och stadnade slutligen alldeles. Han erinrade sig nemligen att hvarje konsultation kostade 20 francs och han var långtifrån säker på att han egde denna summa. Med en feberaktig darrning stoppade han handen 1 vestfickan. Han framdrog derur tre femfrancsstycken och dessutom några mindre mynt. Alla dessa penningar uppgingo tillsamimans jemt till 20 francs. Vaubaron gjorde en åtbörd af triumferande glädje och någonting likuaade ett småleende krugsade hans bleka läppar. Han skulle således nu på en gång göra sig af med sista skärfven; han skulle inom en stund befinna sig på Paris gator utan en enda skilling och utan utsigt att kunna förtjena det minsta. Om han då ville äta, måste han tigga sitt bröd. Han tänkte icke på någonting af allt detta. Och dessutom, hvad brydde han sig derom? Kunde han väl tveka? Det var på Blanche och endast på henne som han tänkte. Först sednare skulle han tänka på sig sjelf. Vaubaron satte sig åter i gång och kom fram till den lilla porten. Han återsåg der den blanka kopparplåten, hvarpå var graveradt: j