Dagens Nyheter – 28 mars 1865, sida 3

att återfinna deras barn, och sedan han fram suckat denna stumma men varma bön, lät han eternellkransen falla ned på jorden, som synbarligen nyss varit omgräfd. Sedan han ställt sig under dens beskydd, som varit hans enda skatt och enda glädje på jorden, lemnade han kyrkogården och begaf sig tillbaka till Paris. Under mer än en vecka förde vår hjelte, lifvad af ett oförnuftigt hopp, åt hvilket han utan eftertanke hängaf sig, ett på samma gång enformigt och besynnerligt lefnadssätt. Se här, huru han tillbragte sin tid. Från första daggryningen till sena qvällen genomvandrade han med långsamma steg det ena qvarteret efter det andra af den stora stadenoch studerade med mycken uppmärksamhet anletsdragen hos alla sexeller sjuåriga småflickor, som han mötte. Han var öfvertygad om, att han förr eller sednare, af en slump eller snarare genom försynens skickelse, skulle bli varse lilla Blanches ansigte, att han skulle känna igen henne vid första ögonkastet och att han skulle få utsträcka sina armar och ropa till henne: min dotter . . . mitt barn . . . kom till mitt bröst . . . jag är din far... Vaubaron undvek nästan alla utgifter och tillät sig endast de aldra oundvikligaste. Han lefde i ordets fulla bemärkelse endast af vatten och bröd, på det att hans lilla sparpenning skulle räcka så länge som möjligt. (Forts.)