Dagens Nyheter – 28 mars 1865, sida 3

viklig 1 anseende till den olyckliga och öfvergifna ställning, hvari den arma qvinnan befann sig vid sin dödsstund. Vi veta redan, att, alltifrån den dag då Vaubaron i anledning af ett ärerörigt brott befann sig våldsamt afsöndrad från verlden, hans lif icke hade mer än tvenne mål för sina önskningar och förhoppningar: att återfinna Blanche och knäböja vid Marthas graf. En af dessa förhoppningar hade redan blifvit krossad och det just i det ögonblick då han trodde sig nära att se den förverkligad. Han kände sig grymt gäckad och hans hjertas sår började ånyo blöda. Detta innebar ju också ett dåligt förebud; han skulle troligen misslyckas i sina bemödanden att återfinna Blanche. Vår hjelte sade detta för sig sjelf, och uppfylld af dystra tankar vandrade han med tunga steg till kyrkogården pöre Lachaise. Innan han inträdde i denna dödens trädgård, hvars alleer hvimlade af lefvande varelser, som i flärd och lyx sökte öfverträffa hvarandra, stannade han utanför en af de små blomsterbodar, som alltid finnas invid begrafningsplatserna och köpte för några skilling en liten eternellkrans. Derpå vände han sig till en af uppsyningsmännen öfver kyrkogården och fick af honom upplysning om hvar de allmänna grafplatserna voro belägna. Han kom dit, och på detta vidsträckta graffält, som oupphörligen oroas af dödgräfvarnes spadar, böjde han sig ned och frammanade bilden af den kära hädangångna, bönföll denna att troget följa honom och hjelpa till