Dagens Nyheter – 28 mars 1865, sida 2

sHan erinrade sig nemligen den unge advokaten som en gång med så mycken värma, så mycken öfvertygelse och hängifyenhet talat till hans försvar. Denna ädelmodiga man, som icke tviflade på hans oskuld, skulle säkerligen — han kunde icke tro annat — bistå honom på allt sätt och, så vidt han förmådde, skaffa honom de upplysningar han kunde? Vaubaron gick in på ett läsekabinett och bläddrade i en adresskalender för att få reda på hvar advokaten bodde; derifrån begaf han han gig full af mod och hopp med brådskande steg till Seine-gatan, der hans f. d. sakförare hade sin bostad. Hans glada förhoppningar blefvo grymt gäckade då han fick veta att den unge mannen, efter att nyligen hafva uppstigit från en farlig sjukdom förorsakad af öfveransträngning, ett par dagar förut afrest till södra Frankrike, hvarifrån han väntades tillbaka först efter ett par, tre månader. Vauberon utkämpade en hård strid mot den modlöshet, som intog honom vid denna ledsamma nyhet; han tog hela sin själs styrka till hjelp och fatade ett hjeltemodigt beslut: han ville öfvervinna sin motvilja för att iden belägenhet han nu var återse de ställen, der han engång lefvat och varit lycklig, han ville trotsa de stora faror, som voro förknippade med ett besök på Pas-de-la-Mule-gatan, och bege sig dit, der han så lätt kunde blifva igenkänd, för att fråga efter om någon af hans gamla grannar kunde upplysa honom om hvarest Marthas lik blifvit begrafvet. Den olycklige kände sitt hjerta samman