hans läppar framstammade med ett obeskrifligt uttryck af förskräckelse och fasa det vidriga namnet: Laridon! Det var verkligen nipperschackraren från Pas-de-la-Mulegatan, han hade framför sig; — det var den man, hvars falska vittnesmål störtat honom och åstadkommit hans ovilkorliga dömande. Klädmäklaren skrattade och gnuggade händerna. — Nå väl! fortfor han, jag finner med nöje att ert minne icke sviker er; men, hvarföre denna olycksdigra min? jag måste tillstå att ert utscende kunde ingifva mig goda skäl att misstänka er vara en rymmare. Vår hjelte fortsatte sin tystnad. — Han var på visst sätt förlamad och öfverhufvud oförmögen att yttra ett enda ord. Laridon började ånyo skratta och fortfor: — Nå, men lugna er då!... jag tänker icke äta upp er, och edra tvister med den kungliga prokuratorn göra mig hvarken till eller ifrån — af mig har ni intet att frukta, — hys förtroende till mig och berätta mig edra små äfventyr, och, om jag på något sätt kan vara er till tjenst, så räkna på mig, — jag står helt och hållet till er disposition. Under infytelsen af den våldsamma harm som i detta ögonblick bemäktigade sig honom återfick Ålyktingen förmågan att tala. (Forts.)