Hans hjerta slog icke mera. Hans blod stelnade i hans ådror. Klädmäklaren återtog: — Huru oförmodadt man återfinner hvarandra, emellertid! ... men, må dj—n taga mig, om jag trodde mig komma att återse er denna morgon! . . . jag ansåg er komma att stanna i Brest för edra återstående dagar... Evigheten har icke varat länge för er; . .. det är ju icke mer än Utvå år sedan juryn sände er dit ned, och nu är ni fri! jag gratulerar! det synes att ni har mäktiga beskyddare! ... Under denna ordström hade flyktingen haft tid att återhemta sig och att åtminstone till en del beherrska sin sinnesrörelse. Han sökte gifva det farliga samtalet en annan vändning — och framstammade: — Jag förstår icke hvad ni säger, min herre, — ni bedrager er säkert i detta ögonblick; och tager mig för någon annan, — jag har aldrig lemnat Paris, och jag känner er icke. : — Är ni fullkomligt säker derpå? inföll klädmäklaren i gycklande ton. — Ja, min herre, jag är säker . . — Se mig blott en gång i ansigtet, och säg sedan att ni icke känner igen mig! Sålunda tvingad att dröja, befann sig flyktingen i den oundgängligafnödvändigheten att lyfta sina ögon till den lille mannen som spärrade honom vägen. Han hade knappt betraktat jhonom en tjugondedels. sekund förrän hela hans kropp begynte darra; hans ansigte blef likblekt och