RR AASE, ERA Ändtligen inbröt dagen. Vaubaron lemnade, mera trött än han varit qvällen förut, sitt sandiga hyviloställe, skakade sina dammiga kläder, begaf sig ifrån stenbrottet, i hvilket han funnit en tillflyktsort och återtog den stora landsvägen från hvilken han aflägsnade sig några hundra steg. Vid denna tidiga timma på dagen såg man på landsvägen endast några forbönder med sina tunga lass. Flyktingen trodde sig märka att formännen då han passerade förbi dem betraktade honom med ett uttryck af förvåning och misstroende. Han började åter att intagas af fruktan. — Min Gud! frågade han ångestfullt sig sjelf — finnes det väl då någonting hos mig som förråder, hvem jag är?.... . HStå väl dessa förskräckliga ord: förrymd galerslaf, tryckta på min panna? ... Han. sänkte sitt hufvud och påskyndade sina steg. Då han kommit in på den långa Montrouge-gatan voro ännu nästan alla butiker stängda. Endast vinutskänkarne hade öppnat sina lokaler och redan mottagit besök af några trogna Bacchi-bröder, som kommit för att taga sin vanliga morgonknäpp. Vaubaron betraktade uppmärksamt de butiker som han passerade. : Han blef varse en som ännu var stängd och låg på nedra botten af ett ruskigt hus. På skylten lästes i svarta bokstäfver på grå botten denna enkla inskription: MZädmäklteri. (Forts.)