Vid detta förskräckliga och fasansfulla minne kände Vaubaron en rysning genomila sig och kallsvetten sipprade fram på hans panna. — Om jag återigen blefve gripen! — sade han till sig sjelf, — o, min Gud, hvad skulle det då blifva utaf mig! ... Han kastade en blick på sin drägt, hyars besynnerliga snitt och ytterliga tarflighet och osnygghet, långt ifrån att i Paris såsom under resan vara honom till skydd, tvifvelsutan snart nog skulle utsätta honom för misstankar. — Jag kan icke göra mitt inträde i den stora staden klädd på detta sätt, — tänkte vår hjelte, — i morgon bittida skall jag skaffa mig andra kläder, och denna natt kan jag väl tillbringa under bar himmel likasom så många andra — en mer eller mindre — hvad gör det? Han styrde derföre sina steg mot ett af de stenbrott som visa sina gapande mynningar öfverallt på denna sida om staden. Ett nyligen inträffadt jordras tillät honom att utan allt för stor möda nedstiga till bottnen af ett öfvergifvet schakt; han lade sig under det remnade hvalfvet, begagnande till hufvudgärd en släthuggen byggnadssten . . Så stor hans trötthet än måste ha varit, då han tillryggalagt en sådan väglängd och under sådana förhållanden, så tro vi oss dock icke öfverraska våra läsare då vi försäkra att han under hela natten icke tillslöt .sina ögon. Den tanken sysselsatte honom oupphörligen, huruvida han skulle få sina käraste förhoppningar förverkligade eller på ett förfärligt sätt blifva gäckad, och tillät icke sömnen att nalkas honom.