Han gick aldrig in på något värdshus för att köpa sm föda, utan vände sig företrädesvis till bagarne ide små byar han passerade... Tack vare denna försigtighet, som han troget iakttog hela vägen, inträffade icke under hela den långa färden en enda oroande händelse. På det tjugofjerde dygnet omkring klockan 1 på natten varseblef flyktingen att himmelen rätt framför honom vid horizonten var belyst af ett klart sken, likasom vid en aflägsen eldsvåda. Det var detta återsken från otaliga ljus som under de mörka vinternätterna är utbredt öfver stora städer. Jean Vaubaron igenkände detta sken. — Paris! utropade han, det är Paris! — dået är der jag skall gråta vid min makas graf! ... det är der jag skall återse min dotter! Och den förrymde galerslafven knäppte sina händer tillsamman och höjde sin själ i en tacksamhetsbön till Gud . . Dragkärran och hackan blefvo numera öfverflödiga. — Vaubaron lemnade dem i ett dike och fortsatte sin väg med lättare steg. Snart uppnådde han Montrouge-slätten. Månan höjde sig bakom honom blänkande såsom nysmält koppar. Belysta af dess matta skep fingo de väldiga landsvägarne som korsade hvarandra öfver fältet ett, man kunde nästan säga, fantastiskt utseende. Till höger, på något afstånd, såg eller snarare tyckte sig fyktingen se det dystra Bicetres gigantiska murar resa sig, hvilka han ungefär två år förut lemnat, fjettrad af galerslafvens bojor ...