Hela dagen rullade den lilla dragkärran utan afbrott fram efter landsvägen. Flyktingens långsamma och lugna gång och de talrika uppehåll han gjorde i sin vandring, hvarvid han hvilade sig vid sin kärra, gåfvo honom utseende af att vara en fredlig jordarbetare från trakten. Gendarmerna som han här och der mötte helsade honom med ett vänligt goddag. Några ville inlåta sig i samspråk med honom för att få en eller annan upplysning om någon person i grannskapet. Han lyckades undgå hvarje förlägenhet genom att ständigt svara på samma sätt: — Ack! min gode herre, jag kan icke förstå hvad ni säger . . . Gud har pålagt mig en hård pröfning — jag är döf. Så snart natten inbröt, plägade Vaubaron följa de gångstigar, som lågo efter kanten af stora vägen, och påskyndade då alltid sina steg . .. När hans armar blefvo uttröttade, lade han kärran och hackan på sina skuldror, och hvilade dem således utan att behöfva sanna. Vid första dagningen återtog han såsom dagen förut den stora vägen, och när han kände sig i behof af sömn, lade han sig, utan att söka något gömställe, under ett träd och plägade dervid stjelpa om sin skottkärra för att skaffa sig ett skydd mot solstrålarne. ) Under nära en: månads tid vandrade vår hjelte på detta sätt modigt framåt, ntan att tillbringa en enda natt under tak. ) Allt detta hvilar på historisk grund. — En galerslaf, vid namn Lå6ger, tillryggalade på detta sätt på femton dagar vägen mellan Brest och Orleans.