Dagens Nyheter – 24 mars 1865, sida 1

— Min hund, kamrater! ack! det stackars djuret skolen I aldrig mera återse . .. Och vedhuggaren lemnade sina uppmärksamma åhörare en liflig skildring af det nattliga uppträdet på Penfelds stränder. Derefter skildes man åt, sedan man utbytt ett varmt handslag och nickat ett stumt lycka till. Då natten inbröt hade flyktirgen och galerslafsjägaren tillryggalagt omkring tio lieues och befunno sig i grannskapet af en stor by. — Hör, sade Malö Guern till Vaubaron, jag hade tänkt lemna er i afton, men har nu beslutat att icke skiljas från er förr än i morgon bittida; jag har en slägtinge här som håller nattherberge åt både dem som färdas till häst och till fots. Vi skola äta vår aftonmåltid och tillbringa natten hös honom; detta skall bidraga till att återskänka er krafter, och ni skall erhålla allt hvad ni behöfver; ty jag vill icke råda er att tillbringa natten på något värdshus innan ni hunnit åtminstone sextio eller åttio mil bort . . . Som ni icke har något pass, skulle denna omständighet ingifva en värdshusvärd en tillräcklig portion nyfikenhet och en gendarm tillräckligt stort nit för att sätta er i trångmål . , . Hos min slägtinge har ni intet sådant att frukta, och ni gör derföre bäst om ni begagnar er af honom. Malö Guern förde sin följeslagare till ett hus af snyggt utseende, hvars dörr ofyantill var prydd med en knippa afskurna sparrisqvistar. I samma ögonblick de ämnade inträda befunno de sig ansigte med en gendarm som då lemnade huset, och som, efter att skarpt