Dagens Nyheter – 23 mars 1865, sida 3

och styfheten i sina lemmar, söka sin räddning uti en snabb flykt. Men han hade icke mera den energi, som erfordrades för att sätta sin plan i verkställighet. Han sjönk derföre tillbaka på halmmadrassen såsom en man den der förlorat allt hopp ooh mumlade: — Krafteraa svika mig, min vilja är icke nog stark. — Jag har kämpat så länge jag förmått . . . nu, när ödet öfvergifver mig, öfverger jag mig ock sjelf... — må min bestämmelse gå i fullbordan! . .. Sedan han en gång fattat detta beslut bemödade sig Vaubaron att icke mera tänka på saken, och snart försjönk han i en djup slummer. Några timmar förflöto och Malö Guern återkom från Brest. Till heder för vedhuggaren må vi erkänna att han icke ett ögonblick gjort sig förtjent af flyktingens misstankar. Allt under det han inom sig beklagade sin otur att icke kunna förtjena denna ofantliga summa af hundra ecus, som tycktes honom vara en verklig förmögenhet, hade icke en enda gång tanken på att rikta sig genom uppoffrande af den, som räddat hans lif, uppstått i hans själ. Han förde med sig från staden hår, att göra en pernk utaf, och dessutom ett bröd, en butelj vin jemte en bit alldeles firskt lammkött. Den förvåning, glädje och vi kunna tilllägga ånger, som Vaubaron erfor, när han såg