TIER — Då, ropade Malö, är allt bra . . . gif fort hit penningarne . . . jag skyndar till staden och är tillbaka om två å tre timmar . .-. Vaubaron framtog ur sin lilla kassa ett tjugo-francesstycke och lemnade det åt vedhuggaren. — Om Gud vill, skola dessa penningar icke på långt när gå åt, fortfor den sistnämnde, — och jag skall återlemna er hvad som blir öfver ... — Jag skall äfven skaffa er en bit kött och en butelj vin . . . vinet skall bättre än brännvin återställa edra krafter . .. Lägg er nu igen bakom risknipporna, hvila er lugnt på halmmadrassen och försök att sofva ännu en stund. Var icke otålig och hys ingen oro . . . om gensdarmerna komma tillbaka medan jag är borta, skall min hustru nog veta att dra dem vid näsan. Vaubaron underkastade sig lydigt sin värds råd, och Malö Guern begaf sig i väg. Olyckan, då hon härflyter från orättvisa eller öfverhufvud från menniskornas villfarelser, alstrar misstroende och misstänksamhet. Följaktligen kände sig Vaubaron mer och mer fattad af den öfvertygelsen, att Malö Guern icke begifvit sig till Brest i annat ändamål än för att angifva honom för bagnokommissarien, lyfta den utlofvade summan af trehundra francs samt återkomma med en sqvadron gensdarmer beredda att bemäktiga sig honom och sluta honom i nya bojor. Då uppstod hos honom tanken att öfvergifva sin tillflyktsort, besegra det motstånd som vedhuggarens hustru icke skulle underlåta att göra, samt, oaktadt sitt nakna hufvud, oaktadt sin dåliga kostym, oaktadt sin trötthet