— Hvad är då att göra? mumlade flyktingen. — Ni måste anlägga en annan förklädnad. — Nå väl, men medlet dertill. — Det är helt enkelt. Jag gifver er mina kläder — de äro visserligen hvarken vackra eller bra, men en bonde är icke lik en sjöman, han kan vara hur trasig som helst, utan att det fäster någons uppmärksamhet. — Saken skall gå som en dans . . . men det är icke detta som för tillfället mest sätter mig i bryderi . .. XXVIIL Affärden från kojan. — Nej ... — upprepade Malö Guern, det är icke detta som oroar mig. — Hvad är det då? frågade Vaubaron. — Det är en sak som visserligen tyckes obetydlig, men som dock är ganska vigtig. — Men, för all del, hvad menar ni då? — Jag menar att ni måste anskaffa en peruk .. . -— Detta är alldeles nödvändigt; ty ert rakade hufvud skulle på hundra stegs afstånd utpeka er såsom en efterlyst galärslaf . . . Jag skulle lätt kunna skaffa er hår hos en perukmakare i Brest, men han lemnar mig icke kredit, och jag har icke en sou att betala med . .. — hvad skall man göra? ack! om ni hade pengar ändå? — Jag har väl icke mycket, svarade Vaubaron, — men jag tror mig dock kxunna undvara den summa som behöfves