Dagens Nyheter – 23 mars 1865, sida 1

Bretagniskan tvättade såret med salt vatten och förband detsamma, hvarpå blodet nästan ögonblickligt stannade. Vaubaron kastade sig nu, sedan smärtan blifvit betydligt lindrad; på den halmbädd man tillredt åt honom och insomnade genast, ganska djupt: När han uppvaknade var det full dåger. En kallsvett bröt fram på hans panna, ty det första han hörde var bullret af sporrar och sablar som skramlade i rummet. Fyra gensdarmer hade nyss inkommit i kojan och deras hästar gnäggåde vid grinden. — Pappa Malö, sade en af gensd armerna till vedhuggaren, huru kommer det sig att ni, som alltid bar så fint väderkorn, icke kunnat spåra upp den här gynnaren? — Jag ber så mycket om ursäkt, min herre, svarade Malö, — jag har tvärtom gjort min sak ganska bra den här gången . . -. — Han har då passerat förbi här? — Ja, det har han, den skurken . — När? — I natt. — Vid hvilken tid? — Kring klockan tu. — Är ni säker derpå? — Fullkomligt säker ...jag har anställt en klappjagt efter honom, men dervid hände mig en olycka . . . — Hur så?fv — Ni känner min hund, min präktiga Orm? ... — Ja. ..er dogg -.ett underbart djur, och som icke har gin like uti att uppsnoka en rymmare . .