Dagens Nyheter – 22 mars 1865, sida 3

Ja, hundra gånger ja, och detta till och med med fara för mitt eget lif, om det behöfdes! svarade vedhuggaren med uppfiktig hänförelse. Bretagnskan besinnade sig under leppet af en minut. — På min ära, min gubbe, återtog hon derpå, blef jag icke till att börja med förvånad öfver hvad du sade, men nu fattar jag din mening och finner, att hvad du tänker göra, är rätt, mycket rätt . . . ja . . . det är afgjordt, vi skola rädda honom . . . men huru skola vi ställa till dermed? — Jag vet det icke ännu; vi skola försöka allt hvad vi förmå, och, så saunt jag heter Malö Guern, skola vi lyckas .. . Det vigtigaste vi ha att göra för det närvarande, är att söka sätta något lif i den här stackars fan. — Hur skall det gå till? — Du skall få se . . . ge mig bränvinsbuteljen. — Se-chär är den. Vedhuggaren tog ur sin hustrus hand en grönaktig glasflaska till hälften fylld med ciderbränvin af afskyvärd beskaffenhet, men som innehöll en mycket hög spritgrad. Han öppnade Vaubarons muunn och gjöt deri några droppar af detta bränvin. Hvar och en som icke var van vid en sådan dryck, och som icke egde en strupe af brons, måste erfara en omedelbar verkan deraf. Flyktingen skälfde i hela kroppen på sängen der han låg utsträckt, liksom en elektrisk gnista hade berört honom. — Han kommer sig! mumlade Mariie, han kommer sig!