Dagens Nyheter – 22 mars 1865, sida 3

— Förlorad! upprepade Mald Guern, och hvarföre, om jag får lof att fråga? — Derföre att ni skall utlemna mig . .— Hvad pratar ni för slag, skrek vedhuggaren i retad ton, tager ni då mig för en Judas? Jag nekar visst icke till att jag anställer jagt efter galerslafvar när de bege sig på flykten, men ai som har räddat mitt lif med fara för ert eget, då jag tussade min hund på er och ville skjuta er, ni är icke längre för mig hvarken en galgrslaf eller en rymmare, ni är en bror, och man utlemnar icke sin bror. — Har jag förstått er rätt? stammade Vaubaron, som icke vågade tro på denna oförväntade och osannolika lycka, ni ärnar således icke begagna er af min svaghet, af min vanmakt, för att fängsla mig och återföra mig till galrerna? — Aldrig i mitt lif! Jag fängslade heldre sjelfva kommissarien på bagnon. — Och ni vill således bistå mig? — Ja, på allt möjligt sätt, och jag ansvarar för att ni innan två dagar skall vara långt härifrån . . . Då flyktingen hörde dessa ord uttalas i en öppen och bestämd ton som icke tillät något tvifvel om uppriktigheten deraf, kände han tacksamheten och glädjen flöda öfver i sin själ. En ström af tårar sköljde hans ansigte. Han uppsteg från sängen, kastade sig ned på sina knän för Malö Guern, fattade bans händer och tryckte dem tjugu gånger, i det han framstammade en mängd af snyftningar afbrutna ord . .. (Forts.)