Dagens Nyheter – 22 mars 1865, sida 2

känsla för lagens helgd, hvilken slumrar likasom gnistan 1 flintan, men som kan väckas till lif genom en oförutsedd stöt. Visserligen stodo Malö Guern och Mariic ganska lågt som menniskor, men skulle måhända, om de icke Jlåtit förnedra sig af de tvenne skamligalaster, som beherrskade dem, lättja och dryckenskap, varit ganska hederligt folk. Åtminstone var tacksamhetskänslan icke alldeles slocknad i deras själ. — Ja, upprepade Malö Guern, hvar skola vi göra af denna stackars hederliga satan? — Så sannt jag lefver, svarade Mariic lifligt, vi skulle vara hundar värda repet, om vi kunde hysa en enda tanke på att öfverge honom här ... — Qvinna, sade vedhuggaren i sträng ton, tager du mig för en så eländig varelse, attjag kunde föreslå dig något sådant? Nej, nej, det är här icke fråga om att öfverge honom, jag söker blott efter något lämpligt medel att föra honom hem till oss . .. — Detta medel är icke svårt att finna . lyfta honom på dina uxlar och bär honom ... — Jag har nog tänkt på den saken, men det går ej för sig. : — Hvarför ej? — Branten är mycket slipprig och jag har slukat så mycket vatten, att jag känner mig alldeles uppgifven och knappt så stark som ett tio års gammalt barn ... — Välan, låt oss bryta pilqvistar, göra en bår, lägga kroppen derpå och bära den, vi begge ... Förslaget var godt och antogs utan in