Dagens Nyheter – 22 mars 1865, sida 2

rädda mitt! Det lär, minsann, inte hända ofta . . . För öfrigt, hvad angår det mig?... han får vara hvem han vill, jag skall ändå alltid visa honom min tacksamhet ... Malö Guern lutade sig ned öfver Vaubaron och fattade hans hand. Denna hand var kall och stel och gaf ingen tryckning tillbaka, och när han släppte den föll den tillbaka på gräsmattan som om den hade tillhört ett lik. — Fn besitta! utropade vedhuggaren med fasa, vet du, hustru, jag tror nästan han är död ... i — Och hvarföre skulle han vara död, den dugtiga karlen, svarade Mariic. — Han är orörlig och alldeles kall. — Precist som .du var för en stund sen. Jag trodde också att du var död, och nu är du ju kry igen . . . Var obekymrad du, min gubbe . . . du har ju kommit dig bra du . .. han skall göra sammalunda . .. — Ja, vi skola hoppas det, men det kan komma att dröja länge. h, kors ja, det är väl möjligt . — — Ja, men du förstår väl att vi inte kunna dröja här ända tills i morgon bittida, så lungblöt som jag är . .. — Nej, för all del, det går inte an. — Men hvar skola vi då göra af denna stackars hederliga satan? . . . Nästan aldrig är en bretagnare i botten elak; han kan visserligen begå ett brott, men en skändlighet aldrig . Så tro åtminstone vi ooh Hos dessa granitlandets barn exsisterer alltid på botten af hjertat en viss medfödd