Dagens Nyheter – 22 mars 1865, sida 2

vändning af Malö Guern, som straxt började sätta det i verket. Efter fem minuters förlopp hade mannen och hustrun fått den improviserade sjukbåren 1 ordning, lade den ännu sanslöse flyktingen derpå och klättrade uppför backsluttningen med sin börda, hvars tyngd de fördelade sinsemellan. Efter en fjerdedels timmas vandring, afbruten af talrika uppehåll, anlände de till kojan och inträdde deri. En smutsig säng, som tillhörde det usla bohaget, mottog Vaubarons kropp. — Se så, sade Malö Guern, nu är det värsta gjordt . . . nu återstår blott att tända på ljus . . . Han slog straxt eld och påtände en ljusstump som var fästad i den afslagna halsen af en tom butelj. Ett svagt ljussken spred sig i det inre af kojan; Malö Guern riktade nyfiket sina blickar på sin räddares ansigte . .. Vedhuggaren och hans hustru utstötte på samma gång ett gällt rop, och en utomordentlig häpnad målade sig i deras förstörda anletsdrag . . . , Vaubaron hade nemligen, då han dök ned i Penfelds vågor, förlorat icke blott sin vaxdukshatt, utan — hvad mera var — peruken, som utgjorde ett så oundgängligt tillbehör till hans sjömanskostym. Hans hufvud, som på ett. egendomligt sätt blifvit rakadt af perukmakaren i bagnon, blottade för Malö Guerns öfvade ögon galerslafven lika tydligt som någonsin den röda rocken och gröna mössan skulle kunnat göra det.