Knappt hade han uttalat dessa få ord förrän Vaubaron, likasom hade han endast afvaktat detta ögonblick för att blifva öfvertygad om att icke förgäfves hafva offrat sina krafter, dukade under för de oerhörda och själsskakande mödor och ansträngningar han genomgått. Dessa började nu hejdlöst angripa honom både till kropp och själ; — han utstötte en djup suck och nedföll vanmäktig. — Så der, ja! skrek Mariic, nu är det bans tur! . . . Heliga jungfru Anna af Auray, statt mig bil... Hvad skall jag nu taga mig till? Emedlertid hade Malö Guern efterhand återkommit till sig sjelf, och, bemödande sig att uppväcka en gnista ljus i sitt förvirrade inre, frågade han sin hustru huru allt gått till. Vid hennes första ord återkom hans minne och han erinrade sig obehindradt allt, undantagandes sättet hvarpå han undgått en så ögonskenlig lifsfara. — Är det du, hustru, frågade han, som räddat mig? — Ack, herre Gud! hur skulle jag ha kunnat det? — Men hvem är det då, som dragit mig ur floden? — Den, som ligger der. — Är det då någon här, hos oss? — Det är både någon och ingen, emedan den präktige, käcke karlen troligen skall dö . du behöfver blott sträcka handen åt sidan för att nå honom. — Hvem är han? — Det vet jag icke.